Kliande fingrar

Äntligen har jag fått bota mina kliande fingrar. Det är märkligt, för detta fenomen återkommer varje år vid den här tidpunkten på året. Jodå, alldeles rätt gissat. Det är dags att börja sätta fröer och det är precis vad jag har gjort idag. Nu känns hela kroppen lugn och avslappand. Huden har fått sin dos av jord och fröer. Man kan nu bara invänta att det hela skall börja gro. Satte tomater, olika sortes vallmo och olika sortes regnbågslupin. Vågade inte sätta mer. Det är svårt att vara återhållsam, men det skär i hjärtat när man tagit i för mycket och inte lyckas att ta hand om det.
Sedan får jag ju inte glömma att jag sådde en hel del i höstas som står ute skyddat och under snön. Jag plockade fröer från mina egna växter som jag ville ha mer av. Det är sådant som borde klara sig även om vintern har varit hård i år.

Vild änglatrumpet som börjar växa igen

Nybakade bullar

Stora tjejen i familjen är en riktig hejare på att baka. I veckan bakade hon bullar och huset doftade bullbak i tre dagar efteråt. Igår bakade hon semlebröd som hon använde till egentillverkade semlor. Då tar hon upp beställningar på hur semlan skall fyllas. En del vill bara ha mandelmassa, en annan vill ha mandelmassan utblandad med vaniljkkräm och ytterligare vill bara ha vaniljkräm. Det är det som är det fina. Personligen tycker jag inte om de semlor som säljs i affärerna eller i bagerierna. För några år sedan kunde arbetsgivaren bjuda på semlor en gång per år men de var ju inte lika goda som dotterns, så jag brukade avstå. Numera är detta moment bortsparat och det är lika bra.

Även maken är duktig på att baka, han bakade matbröd nyligen och alla njöt av det nybakade brödet. Det finns nog inget som är godare än nybakat bröd. Det är bara jag som inte klarar av att baka, det är helt enkelt inte min grej. Inte sedan jag skulle göra pizzedeg och blandade fel. Det slutade med att jag hade deg i varje burk som fanns. Det blev nästan en mardröm.....Allt bara växte och växte....Men det är ju tur att alla andra i familjen är så duktiga.

Feber och magsjuka

Jaha, så var det då våran tur att få både feber och magsjuka.....

Det var inte så länge sedan som vi hade magsjuka i familjen men då kunde jag ändå gå till arbetet och det räddade mig nog den gången så att jag slapp den. Men den här gången fick jag först feber och värk i kroppen, minsta tjejen kontrade med magsjuka och när febern gett med sig fick jag magsjuka också. I takt med att minstingen hämtade sig fick största grabben magsjuka och blev sängliggande i tre dagar. När jag hade återhämtat mig själv igen fick minstingen diarre också. I fredags var största dottern hemma från skolan för gissa vad.....

Så nu skall vi räkna in hur vi mår under helgen. Dessutom får man ju inte glömma 48 timmarsregeln för skolbarnen. Det är ju inte riktigt så enkelt att dela på sig när man bor i ett hus under 100 kvadrat.

Kameran fick följa med när djuren skulle ha mat och vatten.

Lilla Kajsa på morgonpromenad efter utfordringen.




Ett hungrigt råddjur precis utanför datorfönstret.



Kastade längtansfulla blickar mot hängmattan och studsmattan, undrar hur hållbarheten är efter vintern?




Våra barn har alltid tyckt om att leka kurragömma, även de som är lite äldre.....
I vårt älskade lilla hus går det jättebra att leka just gömma. Barnen hittar fortfarande nya ställen att försvinna på. Nyligen hittade jag ett barn i en resväska.....ett annat barn hittade jag i min överlevnadsoverall hängandes i hallen helt osynlig....

Och så tog höet slut men vår käre granne hjälpte till med detta också. Det var inte helt enkelt att få igång traktorn efter alla dessa minusgrader men efter mycket om och men så lyckades maken och grannen sparka igång den. De fick ju först ploga och skotta gårdsinfarten och sen var det ju nedförsbacke hela vägen med hökärran på släp. Väl hos grannen backades hela ekipaget in i ladugården och herrarna upp på loftet för att skyffla i hö i vagnen. Själv hade jag aldrig varit på loftet, höjdrädd som jag är, men denna gång bestämde jag mig för att ta mig i kragen...Så upp för stegen och runt över balkarna och vips var jag hö-loftsidan. Sen var det ju ingen fara längre utan faran var ju att komma ned igen. Men det gick ju bra det också. Hoppas nu att detta fjantiga är överspelat och ur världen inför nästa gång.

Då hökärran blivit fulllastad var det dags för nästa etapp. Att dra hela ekipaget upp till oss i långsam uppförsbacke med svängar. Ett stopp blev det, men med draghjälp av en annan traktor drogs hela ekipaget intill ladugården
När vi hade kommit så här långt var det dags för familjeföretaget Glad att gå igång. Alla som kunde fick hjälpas åt med att bära höet in i ladugården. Men nu finns det gott om hö i alla fall.