Kliande fingrar

Äntligen har jag fått bota mina kliande fingrar. Det är märkligt, för detta fenomen återkommer varje år vid den här tidpunkten på året. Jodå, alldeles rätt gissat. Det är dags att börja sätta fröer och det är precis vad jag har gjort idag. Nu känns hela kroppen lugn och avslappand. Huden har fått sin dos av jord och fröer. Man kan nu bara invänta att det hela skall börja gro. Satte tomater, olika sortes vallmo och olika sortes regnbågslupin. Vågade inte sätta mer. Det är svårt att vara återhållsam, men det skär i hjärtat när man tagit i för mycket och inte lyckas att ta hand om det.
Sedan får jag ju inte glömma att jag sådde en hel del i höstas som står ute skyddat och under snön. Jag plockade fröer från mina egna växter som jag ville ha mer av. Det är sådant som borde klara sig även om vintern har varit hård i år.

Vild änglatrumpet som börjar växa igen

Nybakade bullar

Stora tjejen i familjen är en riktig hejare på att baka. I veckan bakade hon bullar och huset doftade bullbak i tre dagar efteråt. Igår bakade hon semlebröd som hon använde till egentillverkade semlor. Då tar hon upp beställningar på hur semlan skall fyllas. En del vill bara ha mandelmassa, en annan vill ha mandelmassan utblandad med vaniljkkräm och ytterligare vill bara ha vaniljkräm. Det är det som är det fina. Personligen tycker jag inte om de semlor som säljs i affärerna eller i bagerierna. För några år sedan kunde arbetsgivaren bjuda på semlor en gång per år men de var ju inte lika goda som dotterns, så jag brukade avstå. Numera är detta moment bortsparat och det är lika bra.

Även maken är duktig på att baka, han bakade matbröd nyligen och alla njöt av det nybakade brödet. Det finns nog inget som är godare än nybakat bröd. Det är bara jag som inte klarar av att baka, det är helt enkelt inte min grej. Inte sedan jag skulle göra pizzedeg och blandade fel. Det slutade med att jag hade deg i varje burk som fanns. Det blev nästan en mardröm.....Allt bara växte och växte....Men det är ju tur att alla andra i familjen är så duktiga.

Feber och magsjuka

Jaha, så var det då våran tur att få både feber och magsjuka.....

Det var inte så länge sedan som vi hade magsjuka i familjen men då kunde jag ändå gå till arbetet och det räddade mig nog den gången så att jag slapp den. Men den här gången fick jag först feber och värk i kroppen, minsta tjejen kontrade med magsjuka och när febern gett med sig fick jag magsjuka också. I takt med att minstingen hämtade sig fick största grabben magsjuka och blev sängliggande i tre dagar. När jag hade återhämtat mig själv igen fick minstingen diarre också. I fredags var största dottern hemma från skolan för gissa vad.....

Så nu skall vi räkna in hur vi mår under helgen. Dessutom får man ju inte glömma 48 timmarsregeln för skolbarnen. Det är ju inte riktigt så enkelt att dela på sig när man bor i ett hus under 100 kvadrat.

Kameran fick följa med när djuren skulle ha mat och vatten.

Lilla Kajsa på morgonpromenad efter utfordringen.




Ett hungrigt råddjur precis utanför datorfönstret.



Kastade längtansfulla blickar mot hängmattan och studsmattan, undrar hur hållbarheten är efter vintern?




Våra barn har alltid tyckt om att leka kurragömma, även de som är lite äldre.....
I vårt älskade lilla hus går det jättebra att leka just gömma. Barnen hittar fortfarande nya ställen att försvinna på. Nyligen hittade jag ett barn i en resväska.....ett annat barn hittade jag i min överlevnadsoverall hängandes i hallen helt osynlig....

Och så tog höet slut men vår käre granne hjälpte till med detta också. Det var inte helt enkelt att få igång traktorn efter alla dessa minusgrader men efter mycket om och men så lyckades maken och grannen sparka igång den. De fick ju först ploga och skotta gårdsinfarten och sen var det ju nedförsbacke hela vägen med hökärran på släp. Väl hos grannen backades hela ekipaget in i ladugården och herrarna upp på loftet för att skyffla i hö i vagnen. Själv hade jag aldrig varit på loftet, höjdrädd som jag är, men denna gång bestämde jag mig för att ta mig i kragen...Så upp för stegen och runt över balkarna och vips var jag hö-loftsidan. Sen var det ju ingen fara längre utan faran var ju att komma ned igen. Men det gick ju bra det också. Hoppas nu att detta fjantiga är överspelat och ur världen inför nästa gång.

Då hökärran blivit fulllastad var det dags för nästa etapp. Att dra hela ekipaget upp till oss i långsam uppförsbacke med svängar. Ett stopp blev det, men med draghjälp av en annan traktor drogs hela ekipaget intill ladugården
När vi hade kommit så här långt var det dags för familjeföretaget Glad att gå igång. Alla som kunde fick hjälpas åt med att bära höet in i ladugården. Men nu finns det gott om hö i alla fall.

Än slank dom ned i diket.........

Efter en vecka som runnit iväg med bla. övertid kom så äntligen helgen. Det märks att ljuset är på väg tillbaka. Det är inte mörkt längre när vi lämnar fabriken, (fast det är jättemörkt när man kommit hem) men det går helt klart åt rätt håll. Är så inspirerad av den blommande penseen i citruskrukan, kunde inte låta bli att fota lite. Och så köpte jag en liten belöning till mig själv i blomsteraffären i fredags. En jättesöt liten anemon.

Det gavs tillfälle att ta en långpromenad på lördagen. Passerade min antika tandemcykel som påminner min om mina år i Danmark. Min käre make har i flera år sagt att han ska renovera den, hoppas att det blir av en dag. Tänk att jag åkte till Danmark och hämtade den. Nu får den stå framme och glänsa i snön.....

Och så var det dikeskörningen.

Det var ju inte så farligt. Ett möte på grusvägen och så slank jag ned i diket. Mina tre tjejer i bilen blev lite förskräckta och trodde att bilen skulle välta. Javisst den mötande stadsjeepen stannade och frågade hur det hade gått. Vi konstaterade att det var bäst att vänta på resten av familjen som snart skulle komma i den andra bilen. Ett telefonsamtal och rep, skyffel mm packades med. Det blev med andra ord aldrig något problem. Tio minuter senare var vi uppe på grusvägen igen. Fast nu kommer väl jag att få höra detta av maken i all evighet. Och då kan jag kontra med att jag minsann inte är ensam om att köra i diket. Min käre make körde nämligen också i diket när han skulle köra dottern till kaninhoppningstävlingen för ett tag sedan. Och det rejält.... Han fick ta hjälp av en traktor..... hos min syster vid deras grusväg.....Så om ni får möte på en grusväg, ta inga onödiga chanser.....

Nu åkte granen ut....

Egentligen är det fantastiskt att det får plats en gran i vårt hus. Det är ju bara på 98 kvadrat och vi är ju sex personer samt hund och katt. Men man får ju prioritera vad man vill ha i sitt hus och en gran vill vi ju ha.... Sen såg jag att det blommar två penseer i en kruka. Jodå, det är sant, för den krukan stod utomhus i somras och så måste det ha självsått sig lite fröer i höstas. Nu har jag en citrusväxt med gula citroner och blåa penseer.

Dagsljus....

Äntligen lördag och morgonpromenad med Pinglan. Det är endast på helgerna som jag får se dagsljus eftersom det är mörkt på morgon och eftermiddag. På arbetsplatsen finns inga fönster och man kan inte gå ut ex. på rasten eftersom det är arbetsplats med trucktrafik och liknande.

Det finns ingen "lunchrunda" som man kan gå utan antingen är man inomhus eller i rökrutan.

När jag var ute imorses såg jag att rådjuren hade börjat äta av rosenbuskar, rodondendron och annat där det fanns lite att äta. Normalt hade jag väl blivit arg men med denna vinter som vi har i år tycker jag mer synd om rådjuren. Hoppas att de klarar vintern.....

Underbara grannar på Galtholmen.....

Här på Galtholmen finns en jättemysig tradition. Grannarna runtomkring ordnar med en julgransplundring utomhus. Vi grillar korv, dricker glögg och umgås. Strax innan det har blivit mörkt får alla barn plundra Galtholmsgranen på godis och sen släcks ljusen på Galtholmsgranen. Vår lilla Pingla är givetvis också med och tar hand om korvrester. I år tog vi med pulka och barnen åkte med full fart nedför berget.

Full fart framåt igen

I torsdags tog julledigheten slut. Hade sovit oroligt natten innan, (är tydligen ganska vanligt) men var pigg på morgonen, dock straffade det sig på eftermiddagen. Det var trots allt skönt att få komma igång med arbetet igen. Fast jag saknade att ta morgonpromenaden tillsammans med vår hund Pinglan. Det går liksom inte när klockan är fem på morgonen utan då släpper jag bara ut henne och när hon har gjort sitt så får hon komma in igen. Hon tycker nog att det är i tidigaste laget för ibland tittar hon lite konstigt på mig. Sen tar den övriga familjen vid när det har ljusnat.

Fick efter jobbet hämta dottern som deltagit med sin kanin i kaninhoppningstävling. Lilla Hoppelina är en hejare på att hoppa små hinder. Sen verkar det som om hon tycker det är roligt att träffa andra kaniner. Fast det är också skönt att komma in i värmen nu när det är så kallt ute. Hon tog sig en tupplur i dotterns knä. Vi hade -20 grader inatt och det är nog för kallt även för en kanin att vara ute. Är väldigt tacksam över att vi inte är helt beroende elen, kakelugnarna och vedspisen räddar oss denna vinter.

Sen har jag handlat tomatfrön och när det börjar klia i fingrarna är det bara att så fröna och drömma om solmogna tomater...Fast man undrar ju lite när man ser hur det ser ut utomhus. Undrar hur mycket som överlever denna vinter. Hur går det med persikoträdet, magnoliorna och de övriga växter som ligger lite på zongränsen?

Tomt utan alla goa barn

Det är en konstig känsla när barn sover över hos vänner och bekanta. Familjen blir liksom inte riktigt hel. Undrar hur jättetomt det känns den dagen då de flyttar hemifrån. Två av mina barn har sovit borta, den ena hos en kompis och den andra i Berlin. Vi var och hämtade honom vid Landvetter idag och sen fortsatte vi mot Göteborg. När vi åker allihopa måste vi ju åka med två bilar och varje gång är det likadant. Det verkar som om alla tror att det är en rallytävling. Det slås vad om vem som kommer till en viss plats först och om den ena kör förbi den andra jublas det i "ledarbilen". Fast idag var det tjejernas bil som vann, igen....Och det var ingen tävling....

Ett riktigt Gott Nytt År till Er alla







Vi firade nyår här hemma på gården. Stora dottern hade bakat kebabpizza och fudgekaka kvällen till ära. Alla var vakna och vid tolvslaget gick vi alla ut till en tom hästhage och tände på fyrverkeriena. Fyrverkerier är vackert. Som tur är reagerar ingen av djuren på smällarna. Kan kanske bero på att barnen under uppsikt har fått "leka av" sig med små smällare under dagen. Det blir inte lika spänt sen när det större smällarna kommer vid tolvslagen. Jag tittade på hästarna och de stod mitt i hagen och tittade upp mot ljusskenen precis som vi. De såg nästan förtrollade ut precis som barnen.

Nu tog jag tag i detta med bloggandet....

Den här snörika årstiden är ju fantastisk. Vem kan tro att bakom denna natursoffa vilar pioner som blommar i juni. Nu finns också tid att fundera och längta till ljusare dagar. Och så kan man ju påbörja en blogg.....



Vår lilla gåsfröken Kajsa tycker mycket om att prata. Hon blev mycket mer pratsam sedan hennes make Kalle togs av räven för ett år sedan. Nu är det hon som bestämmer själv var skåpet skall stå. Nu när det är så här kallt (-12) går hon bara ut för att få mat och dryck. Resten av dagen sitter hon under ett bord eller går in i sin box där spånet värmer föttena.



Mina tankar går också till vår son som befinnner sig i Berlin tillsammans med min mamma. Här skall det nya året firas in ordentligt med släkten. Vi brukar själva ta det ganska så försiktigt med nyårsfirande så det blir nog en stor skillnad för honom.